Jag är ute och spatserar i Bjärsjöholms skogar ännu en kväll och stöter då obemärkt på rådjur som traskar runt i skymningen. Men trots syrefattigt blod och förstenad kropp blir jag påkommen och de skygga djuren springer för sina liv. Var gång blir jag besviken. Var gång blir jag nedstämd.

Kort därefter stöter jag på ett monster. Hon ljuger och baktalar, hon sprider sitt gift och njuter av välbehag när hon ser andra lida svårt. Hon orsakar gärna vemod och obehag. Ja, hon berövar livet på sina närmsta och gör det med glädje. Hon tar allt, hon ger inget, livnär sig på ondska och avlar satanisk avkomma. Där spatserar ett monster och hennes marcherande krigs steg pulserar i jorden.

Jag betraktar rådjuren åter igen, hur de skenar som om marken stod i brand.
Kvar står jag och önskar att jag kunde göra detsamma.